Tre timmar och en kvart! Havsfiske på Tomma

Det var vår och året var 2008. Som sedvanligt skulle en proppfull folkabuss ackompanjerad av en lika fullastad dieselmerca styras mot Norge och ön Tomma för några dagars havsfiske i Norge. Jag och Richard (en hangaround... snart kanske fullvärdig medlem i Team Småsej) ska iväg med ett gäng grabbar till Norge för havsfiske några dagar.

Vi hade många mil framför oss och GPS:en var inställd på Nesna, den sista utposten på fastlandet. Som vanligt är stämningen på topp och det tjoas och tjimmas i bussen. Nio 17 åriga grabbar kan sånt... Jag och min kompanjon Richard ser fram emot utfordringsanhalten Storuman. Här äts det av tradition hamburgare på Frasses, och sen kommer den efterlängtade effekten. Tyst i bussen, ja när på de som snarkar då, men det är ändå en lättnad. Nu ser vi Tärnafjällen skymta borta i fjärran när vi klättrar högre och högre över havet.

Fjällen blir större och större och kommer närmare och närmare. Ett majestätiskt landkskap målar uppsig framför oss. Grabbarna vill stanna och ta några bilder och naturen får även lite näring vid stoppet och några lungor behövligt nikotin. När vi kommer till Tärnaby stannar vi vid Sveriges förmodligen mest välsorterade Statoil mack, det som inte finns här behöver man inte. Några tjejer i tajta träningskläder cyklar förbi på mountainbikes och reaktionerna från grabbarna kommer som ett brev på posten. Jag och Richard kan inte annat än skratta åt grabbarna. Bussen är tankad och nu är inte gränsen avlägsen.


När vi efter ytterligare en stund passerat gränsen bär det utför. När vi åkt igenom Mo i Rana öppnar sig en av de absolut vackraste vägarna jag åkt efter. Varje gång vi åker här tänker jag samma tanke. Här vill jag bo. Böljande ängar med nyutslagna blomster. Små stugor i skiftande färger och form pryder landskapet omgärdat av små fårskockar här och där och i bakgrunden glittrar det vi kommit hit för. Det norska havet utan syndlig slut. Där ute någonstans, djupt eller grunt simmar både stor och liten fisk som väntar på att få våra beten presenterade framför sig. Vad ska bli denna resas höjdpunkt funderar man stilla för sig själv.

Sista biten innan nesna är både slingrig och brant så man vill hålla ögonen både på utsikt och väg samtidigt.


Visa större karta

Färjan över tar ca 30 min och sen har man ett par mil kvar innan man kommer fram till mjölkbönderna Per-Inge och Petra. Väl framme får grabbarna själva göra upp om sovplatser efter att jag och Richard valt vårt rum.

Grabbarna och vi är ivriga att få komma ut på havet. Inte helt förvånande har ju något glömts. Trots minutiösa instruktioner. Alla iordninggjorda tackel och gummimackar är kvar på skolan. Jaja, vi har så det räcker ändå. Vi åkte alla ut och provade lyckan. Vädret var helt ok och efter en hel vinters längtan till norge är det verkligen härligt att få frikoppla spolen på Accuraten och känna pilken singla mot botten.



Sista kvällen
Jag och richard bjöd på en riktigt god fisksoppa. Det skulle bli en het soppa med tomat som huvudingrediens. Som A och O när det gäller att tillaga fisk, och kött för den delen, är att inte överlaga köttet. Fisk får inte bli träigt och därför gjordes soppan helt färdig smakmässigt och när vi efter många provsmakningar och extra duttar med cayenne, citronsaft och salt tillsist var nöjda, drogs kastrullen av plattan och de små fiskkuberna slängdes ner i soppan. Ja mer än så behöver inte fisken tillagas faktiskt.

De ständigt hungriga grabbarna högg i på soppan och det blev verkligen en succé. De var stormförtjusta i avslutningsmiddagen och den heta touchen på soppan gjorde det verkligen omöjligt att känna sig frusen.



Vädret visade sig från sin bästa sida vår sista kväll på Tomma. Som alltid anordnas en liten tävling om vem som får resans största fisk. Det låg nog en hundring eller två i potten, minns inte riktigt. Jag vet bara att ingen av oss lärare låg i topp inför sista kvällen i alla fall. Visst blir det lite prestige i en sådan sak och nu vilade ansvaret på mig. Richard var trött i ryggen och skulle stanna hemma i stugan och städa lite istället. Jag förseslog att vi skulle åka till ett grundområde nordväst om campen. Det brukar vara ett säkert ställe och vi hade inte hittils kunnat åka dit pga lite för mycket vågor. Vi styrde våra båtar ditåt. Havet ligger nu spegelblankt, solen lyser gyllengul lågt mot horisonten och den enda som rör om i guldspegeln är svallvågorna från våra båtar.

Plötsligt dyker ett stim upp på lodet. Tvärnit med båten och jag ropar till de andra båtarna att här kan vi prova. Snabbt ner med vinnarpilken som har en 13,5 kilos sej på sitt samvete. Strax innan pilken nått botten smäller det till och en finare fisk kliver på. Efter några minuters lättare fight, några knyck i spöet blev det så kommer en fin mattorsk upp. Vågen stannar på sju kilo och hedern har räddats. Nu åter en lärare upp i topp i vadslagningen.





Vi åker vidare mot grundområdet och fångar lite småsej. Vi fiskar med makrillhäcklor och småsejarna nappar som besatta. Det var ju sista kvällen på resan så jag frågade dem om de ville åka vidare till hälleviken. Inga protester direkt utan motorerna surrade igång och vi var på väg.



Väl framme gjorde vi en rokad i båtarna, några var sugna på hälleflundratrolling och hoppade in i min båt. De andra hade sett ett mindre sejstim inne vid land och skulle spinnfiska där istället. Vi hälletrollare sänkte ner våra jiggar i det bäcksvarta havet, klockan var nu tolv och en rosa strimma vid horisonten var det enda kvar av solen. Den skulle snart lätta igen och ge oss mer ljus. Vi körde rakt norrut med tre stormjiggar efter båten. Denna plats vi nu var på hade Richard brottats med en 50+ hälle i en trekvart året innan. Nu gällde det att vara beredd. Pulsen höjs för man vet eller i alla fall tror att chansen är stor nu på det GRYMMA hugget. Vi puttrar och puttrar ut mot lite djupare vatten. Plötsligt hör vi alla något genom tvåtaktarens monotona puttrande. Hörde ni nått?? joo. Slog av motorn och jo vi hörde rätt. Kom hit för faaaaan... ropade grabbarna med desperation i rösten bortifrån lillviken där de skulle fiska småsej. Va fan, driver de med oss nu ska de få fan för det sen. Vi vevade upp och åkte dit. Man såg på håll att den tidigare rätt slappa stilen, ostkroksböjda ryggar eller halvliggandes i båten nu var utbytt mot att alla killarna stod upp som fjädrar i båten och såg lite halvt hysteriska ut. Fan nått har nog hänt här ändå. Å vilket spöböj sen såg vi när vi kom närmare..... Shit, inte är det småsej i alla fall

Nåååå????
Fan han har en hälleflundra på, en liten sej hade tagit och så kom, shit, en skitstor flundra och skulle ta den men missade... sen kom den tillbaka och tog den igen.

Wow, man blev pirrig på en gång, värmen spred sig ilsnabbt i kroppen. Nu blir det action. Killen fiskar med ett kraftigare gäddhaspelspö och en högst ordinär rulle, inte bra, inte bra, men men det är bara att ge gärnet.

Nå hur stor tror ni att den är då? JA den väger säkert typ 20 kilo säkert sa en av grabbarna. Tidvattnet började föra dem längre från land nu. 20 kilo tänkte jag. Killen drar i spöt precis allt vad som går, det står nästan som ett U och ingenting händer, inte en rörelse, ingenting. Nja tänker jag, en 20 kilos hade nog bjudit upp mer till kamp, gjort en rusning, sprattlat och levt djävul. Det här är nått annat. Det här är nått STORT. Sen kommer en gungning i spöt och rullen knorrar till. Nu snackar vi inget litet sprattel eller darr i spötoppen utan det är från maxböj till rakt spö i knyckarna. SHIT




De två andra killarna i båten börjar se nervösa ut. Du måste komma över i båten ropar dom. Det här vågar inte vi. Ja vad ska man göra. Jag hade ju mina monstruösa huggkrokar. Ska man kanske äntligen få användning av dem (hade tillverkat dem efter fjolårets debackel med skräpkrokar som var gjorda för att kroka mört, inte havets formel 1.

En kille över i vår båt och jag över i deras båt. Den kaxigaste och minst fumliga fick stanna kvar. Jag kollade på klockan, tio över tolv på natten, så hugget kom ungefär vid 12. Inte mycket händer mer än att fisken där nere på dryga 20 meter djup parkerat och tjurar som fan. En halvtimme går........... En timme går.................En och en halv timme går, med samma oförtröttliga press på fisken. Nu börjar den ge med sig någon meter, men tar snabbt tillbaka dem sen. En halvtimme till går och nu börjar sakta meter för meter återhämtas. Mer och mer lina hamnar på rullen och vi förstår att snart måste den synas nere i djupet. Vi står med darrande knän och kollar koncentrerat och förväntansfullt rakt ner i vattnet. Plötsligt skönjer vi en ljusbrun enorm skepnad. Shit, den som inte blir lite skakis i ett sånt här läge har inga nerver.

Vi har gjort oss redo med de två stora huggkrokarna. Den kommer mot båten men vinkeln mot huggkroken blir helt fel och vi touchar bara i skinnet på flundran. Den känner naturligtvis detta och drar iväg ner till botten med ett enormt plask. 2 timmars fight och tillbaka på ruta ett igen. Fisken tjurar på dryga 30 meter djup igen. Det som gör oss lite oroliga, förutom formatet på fisken är att tidvattnet tar och djupare och djupare ut och linmängden på haspelrullen är inte riktigt vad den borde vara för hälleflundra i den här storleken.

Efter ytterligare en halvtimmes maxpress på fisken börjar den närma sig ytan igen och nu dyker den upp vid båten och vi får se fisken i sin hela prakt. Den var ännu större än vi tidigare sett när den kom upp. Vi konstaterade snabbt att fisken är för stor och framförallt för pigg för att våga ens försöka få in i båten. Efter ett par sekunder uppe i ytan sticker den igen ner till ca 40 meters djup.



Va fan ska vi göra säger vi..... Vi måste komma på en annan lösning. Jag ser en sandstrand en bit bort, kanske kan vi sakta backa båten mot stranden och få flundran med oss. Kanske ingen bra ide men några andra alternativ finns inte riktigt. Klockan är nu halv två på natten och färjan hem går och drygt 4 timmar. Sakta börjar vi backa båten mot den grunda viken. Fisken ger faktiskt med sig mer och mer nu, kommer närmare och närmare båten och vattenytan.

Plötsligt bestämmer sig monstret att nu har vi fått ha vårt roliga för denna gång. Den tvärvänder och simmar iväg i 45 gradig vinkel med en frekvens likt en abborre, fast några hundra gånger större. Vi hinner inte ens lägga i framväxeln på båten innan flundran tömt spolen på lina. Den går av med ett ping å så var äventyret över tre timmar och en kvart efter hugget kl 12 på natten.

Vi sitter alla tysta i båten, ingen säger nått på flera minuter. Fighten är över och det fanns inget vi kunde göra. Vi är besegrade och det känns som den rättvisa utgången. Den var för stor för vår utrustning helt enkelt. Killen som fightat här helt slut i armarna och handlederna, inte oförståeligt. Men han konstaterar att det gjorde ingenting. Jag har fått mitt livs fiskedrillning och vad skulla vi ha gjort med fisken frågade han sig högt tänkande.

Vi puttrade hemåt med ett minne för livet. Mer nöjd förmodligen än om fisken vägt 20 kg och vi tappat den. Nu blev vi värdigt besegrade....

Nå hur stor var fisken då. Ja efter mycket surfande på nätet och jämfört bilder på flundror uppskattar jag den att ha vägt mellan 65-80 kg ungefär. En drömfisk med andra ord.

Hoppas en fisk av denna kaliber kan nappa när rätt utrusning används. Då blir det en mer jämnbördig kamp. Och bäst vore ju om jag höll i spöet förståss:)